Trots att man egentligen vet mycket lite om Shakespeares liv kommer ständigt nya biografier. Margreta de Grazia menar i sin Shakespeare without a Life att denna brist på verifierbara fakta beror på att hans samtid helt enkelt var ointresserad av hans liv. Claes Wahlin skriver här om hennes bok och några av Shakespeares tidigare biografer.
 
Biografier över Shakespeare kommer med täta mellanrum, trots att de verifierbara fakta vi har om hans liv är få och sällan entydiga. Bristen på dokument lockar till spekulationer, ofta kring de så kallade förlorade åren (1585–1592), eller om hur hans testamente om ”my second-best bed” till hustrun Ann ska tolkas. Flödet av biografier är möjligen skälet till att det nyligen har kommit ut ett par böcker som vill stämma i bäcken, Margreta de Grazias Shakespeare without a Life, respektive Lena Cowen Orlins The private Life of William Shakespeare.
Den förstnämnda, som denna essä handlar om, redogör för hur man länge efter Shakespeares död helt enkelt var ointresserad av hans liv och, när man väl blev det, hade en helt annan bild av barden än den vi har idag. Orlins biografi, som jag återkommer till i en annan text, är en noggrann och detaljerad genomgång av det lilla vi faktiskt vet om Shakespeares liv i Stratford, tillsammans med en redovisning av det vi inte kan veta något bestämt om – så länge inga nya källdokument dyker upp ur någon bortglömd kista på en spindelnätstät vind.
Biografier över andra författare än antikens är ett sentida intresse. Vad som idag anses oundgängligt (en biografisk berättelse, en kronologi över liv och verk, ett arkiv med primärmaterial, en kanon), var fram till det sena 1700-talet ointressant – dåtidens prioriteringsordning var en annan. Först under det sena 1700-talets förromantik började man intressera sig för personen bakom verket och dennes omständigheter. Under Shakespeares levnad nämndes knappt hans namn i samband med pjäserna. Först mot slutet av 1500-talet, med framgångar som Henrik IV 1 & 2 och Mycket väsen för ingenting, syns Shakespeares namn på de kvarto som trycks. Hans namn blir ett försäljningsargument. Trots att han tidigt blev betraktad som den främste av engelska dramatiker, hyllad (och kritiserad) av bemärkta författare under det närmaste seklet, var hans liv inte föremål för intresse.
När den berömda folioupplagan – First Folio – ges ut 1623 framhävs i stället Shakespeares död. De många förorden på vers och prosa består av en rad epitafliknande texter, minnesord av skådespelarna tillika redaktörerna John Heminges och Henry Condell. Här återfinns också dramatikern Ben Jonsons ofta citerade ord mittemot Martin Droeshouts porträttgravyr som pryder frontespisen:
”Reader, looke
Not on his Picture, but his Booke.”
Barden är död, men verket lever: ars longa, vita brevis. Den refrängen kommer att ljuda många gånger under det kommande seklet.
Ingen av de följande folioupplagorna under 1600-talet – 1632, 1663/64, 1685 – innehåller någon biografi. Kvartoupplagorna Shake-speare’s Sonnets 1609 och John Bensons Poems: Written by Wil Shake-speare. Gent (1640) säger heller inget om hans liv. Inte ens födelseåret noteras, i sig inget ovanligt; på gravstenar från denna tid är endast dödsåret inristat: ”Här vilar” (Hic iacet) NN följt av ”obiit Anno domini” och årtalet. Vi ser alltså inte det moderna datumintervallet, två årtal med ett bindestreck emellan, något som för engelskt vidkommande heller inte märks i biografiantologier under 1700-talet, i vare sig Samuel Johnsons Lives of the Poets (1779–1781) eller John Aubreys Brief Lives (1693). Vad som idag är självklart, att efter namnet skriva födelseår-bindestreck-dödsår, blir standard först mot slutet av 1800-talet med Dictionary of National Biography.
Likväl var det en enkel sak att hitta födelseåret. Thomas Cromwells edikt från 1538 gjorde det obligatoriskt för församlingsregistren att notera dop- och dödsdatum. I registren för Stratford framgår det att Shakespeare döptes den 25 april 1564. Men ingen var intresserad, vare sig av hans födelseår eller i vilken mån hans omständigheter förändrades. Dramatikerns utveckling, som människa eller författare, ignorerades. De enda årtal som syns under seklet är dödsåret 1616 och när första folion trycktes, 1623.
Dixikons nyhetsbrev varannan fredag? Anmäl dig här
Det biografiska ointresset ekar också i den ordning som pjäserna trycktes i folion. De är inte tryckta kronologiskt, efter tillkomst eller uppförande, utan efter genre: Historiska, Komedier, Tragedier. Den sorteringen håller i sig ända in i 1900-talet, även om Edmond Malone i början av 1800-talet försöker åstadkomma en kronologi över pjäsernas tillkomstår. Tidigare hade enstaka forskare spekulerat kring vilka pjäser som var tidigast, men inte mer än så. Än idag vet vi inte vilken som var den första respektive sista pjäsen.
Sonetterna då? frågar någon. När de gavs ut i kvarto 1609 var titelsidan utformad som ett epitaf, både typografi och orden, som sattes med punkt emellan, erinrar om en gravskrift anpassad att ristas i sten: OUR.EVER.LIVING.POET. Sonetterna är den enda kvarto som inte fick någon ny upplaga inom 25 år efter den första tryckningen. Först 1710 trycktes de på nytt.
Det är också lätt att tro att den bok som utkom 1640 av John Benson, Poems: Written by Wil. Shake-speare. Gent, skulle ge bränsle åt biografiska spekulationer. Men den är alls inte ett nytryck av Shakespeares sonetter. Titeln är ändrad, Benson stryker åtta av sonetterna, slår samman andra så att det totalt återstår 72 dikter, presenterar 759 textuella varianter, ändrar 1609 års ordning, ersätter sonetternas nummer med pedagogiska titlar, ändrar ibland kvinnliga pronomen till manliga, smyger in dikter av andra författare och elegiska verser om Shakespeares död samt har ett appendix med dikter av författare verksamma efter hans död.
En helt annan bok alltså, som länge ansågs vara en piratupplaga. Men Bensons bok är en kompilation, en antologi av samma slag som den mer kända Tottel’s Miscellany(1557), utgåvor som riktade sig till aktiva läsare som önskade markera avsnitt och göra anteckningar. Bensons utgåva lockade inte på minsta vis till en biografisk läsning av sonetterna. Poems inkluderas i Shakespeare-utgåvor fram till 1804 och förärades under 1700-talet minst 14 omtryck.
Det dröjer närmare ett sekel efter Shakespeares död innan födelseåret noteras och hans liv blir föremål för intresse. Det är Nicholas Rowe som är först ut, 1709, med vad som betraktas som den första biografin över barden, Some Account of the Life of Mr. William Shakespear, som blir inledningen till hans sex oktavovolymer av Shakespeares samlade verk. Han nämner födelseåret 1564 och har samlat en handfull uppgifter om bardens liv.
Har vi då med Rowe en biografi värd namnet? Nej, inte i modern bemärkelse. Förutom att han bygger sin bok på anekdoter och hörsägen, saknas en kronologi. Han stöder sig inte på dokument och han anger inga källor. Rowe inleder visserligen med Shakespeares avfärd från Stratford och slutar med återkomsten. Men där emellan ägnas utrymmet åt att diskutera pjäsernas förtjänster och tillkortakommanden utifrån de debatter som förekommit i slutet av 1600-talet. När han kort beskriver vilka personer som Shakespeare har mött under sitt liv, något som rimligen ingår i en biografi, presenteras dessa inte kronologiskt, utan efter deras sociala rang. Mötet med drottning Elizabeth följs av earlen av Southampton, medan dramatikern (och murarsonen) Ben Jonson blir det sista. Om Shakespeares tillvaro i London berättas ingenting.
Anledningen till att Shakespeare ska ha lämnat, eller snarare flytt, Stratford ska enligt Rowe berott på att han praktiserat tjuvjakt på hjortar (han kom i dåligt sällskap) och dessutom skrivit en satirisk ballad om bedriften, vilket gjorde saken värre (”an Extravagance that he was guilty of”). Detta ska ha lett till åtal och gjort det omöjligt för honom att bli kvar. Unge Shakespeare framställs som något av en rackarunge som bröt mot sociala, juridiska och etiska regler, men med en tidigt manifesterad kvickhet. Som sådan betraktas han livet igenom och de äventyrliga erfarenheterna och regelbrotten ska ha tjänat som material till pjäserna.
Karakteriseringen av Shakespeare reflekteras i hans pjäser, de ansågs regelvidriga (franskklassicismens regler härskade även på denna sida kanalen) och fyllda av osannolika handlingar och personer (Caliban, Malvolio, Falstaff) samt oredigt komponerade – men de räddas av språket, de honungsmjuka verserna och kvickheten. Att Shakespeare saknade klassisk lärdom var ett annat problem som länge föreföll olösligt; han borde också ha lärt sig att stryka, menade redan Ben Jonson. Det var brister som dessa som gjorde det nödvändigt att ändra, skriva till eller stryka i pjäserna ända fram till 1830-talet, när Charles Macready började spela texterna efter kvarto- och folio-upplagorna.
Ett drygt sekel efter Rowe, under romantikens högsäsong när Shakespeares tillkortakommanden vänds till hans förtjänster, kommer Edmond Malone med en biografi av modernt snitt: 500 sidor plus 200 sidor appendix trycks 1821 i den första av 21 volymer med Shakespeares samlade verk, The Life of William Shakespeare. Malone gör två betydande förändringar. Pjäserna presenteras kronologiskt efter tillkomst (så vitt han förstår, han ändrar ordningen minst tre gånger), och Shakespeares liv tecknas från vaggan till graven. En språklig, stilistisk utveckling konstateras, trista dialoger eller svag vers i tidiga pjäser, ojämförliga kompositioner i de senare. Malone är också tidigt ute med att läsa sonetterna biografiskt. Han ratar Rowes anekdotiska och episodiska framställning, och uppsöker arkiv i hopp om att kunna stödja sig på dokument. I det arbetet stöter han ofta på patrull, till exempel när giftermålet med Ann Hathaway ska ha ägt rum och hur Shakespeares tillvaro såg ut i London mellan 1592 och 1612.
Först mot slutet av seklet lyckas Sidney Lee med sin 500-sidiga biografi The Life of William Shakespeare (1898) förverkliga Malones ambitioner. Hos Lee finns en ständig utveckling. Shakespeare går från framgång till framgång med pjäserna och framstår som en allt mer moraliskt rättrådig och fläckfri man. Vi får en bild av barden där den psykologiska utvecklingen knyts till den estetiska; allt kan diskuteras i termer av förändring och utveckling, som om seklets upptäckter kring jordens och människans uppkomst (de två Charles, Lyell och Darwin) smittat av sig på hur individen i arten homo sapiens ska beskrivas.
Om vi ruskar på huvudet åt hur pjäserna behandlades under de första två seklerna efter hans död – där Cordelia i slutet kunde få vakna till liv i Lears armar och Romeo och Julia fick överleva och fira ett storslaget bröllop – ska vi minnas att omskrivningarna trots allt räddade pjäserna åt framtiden, och det trots synen på Shakespeare som en person med ena foten utanför lag och moral.
 
- Klicka här för att läsa Clas Wahlin om ”Fruar från Bath och Willesden. Om Chaucer och Zadie Smith”
- Margreta de Grazia om Den sixtinska madonnan och Hamlet
